HANS LIDMAN

HANS LIDMAN

Hembygdsforskningen låg som grund till Hans Lidmans första böcker. Debutboken, 1800-talets Ovanåker, kom 1941. Åren efter följde ytterligare fyra böcker om det gamla Ovanåker och senare återkommer hembygden i flera av hans mest kända böcker. Hans förstod tidigt att författande krävde mycket förberedande arbete med att samla material, läsa böcker och dokument, intervjua och samtala med framför allt äldre människor.

Han var ordförande i Ovanåkers hembygdsförening i närmare 30 år, redaktör för Hälsingerunor i 10 år och initiativtagare till Edsbyns museum. Sina kunskaper i gamla jakt-, fiske- och naturbruksmetoder använde han både i sina böcker och i många debattartiklar rörande dessa frågor. Han samlade också på mycket naturvetenskapligt material som senare kom att ligga till grund för inte bara hans egna böcker utan också andra betydande böcker och samlingar.

Till exempel utkom 1948 avhandlingen ”Utbredningstyper bland nordiska barrträdslavar” där Hans Lidman förekommer flitigt som uppgiftslämnare. 1950 gav Bo Witt-Strömer ut boken ”Hälsinglands fåglar”. Även här nämns ofta Hans Lidman, både som observatör och ringmärkare. Hans recenserade boken samma år i tidningen Ljusnan, förstås utan att nämna sin egen insats.

Just i tidningen Ljusnan finns de tidigast publicerade artiklarna från 1933 av Hans Lidman. Under många år skrev han främst fiskeberättelser åt olika tidningar och tidskrifter. Första fiskeboken ”Fisket i våld” kom 1942 och 1945 utkom ”Det nappar i Svartån”. De här böckerna blev mycket populära och fick strålande recensioner. Förlaget ville gärna ge ut fler liknande böcker.

Hans Lidman hade dock andra planer och lyckades också få förlagen att ge ut böcker även inom andra kategorier. Ett sådant exempel är ”Fäbodnatt”, en svåröverkomlig bok med ett ytterst intressant omslag. Ett fåtal manus till icke publicerade skönlitterära verk finns också bevarade. De kritikerrosade Böckerna om Nordkalotten är resultatet av över tjugo somrar på vandring i Norge, Finland, Ryssland och Sverige. Han läste förstås massor av litteratur om Nordkalotten.

I de två böckerna om Tiveden, ”Gudanatt” och ”Munkakliv”, refererar Hans till över 150 historiska och naturvetenskapliga verk om Tiveden. Detta säger en del om det arbete som ligger bakom författandet. När Hans av Nordiska museet fick i uppdrag att verka som redaktör för en bok om Sveriges fäbodliv fick man så mycket material att det räckte till två böcker, ”Fäbodar” och ”Fäbodminnen”. Dessa räknas idag till den bästa populärvetenskapliga dokumentation vi har om svenskt fäbodväsende.

Fotograferandet tog också mycket tid. Att bygga gömslen och vänta på de rätta ögonblicken var inte så vanligt på den tiden men Hans var en föregångare. Han fick med tiden allt bättre kameror. Bl.a. en Hasselbladare och modernare objektiv. Mörkrumsarbetet fick han hjälp med av den legendariske Edsbyfotografen och fiskekompisen Stig Elvén.

En annan sida av Hans stora mångsidighet var intresset för konst och konstnärer. Redan 1943 skrev han i tidningen Ljusnan en hel serie om spelmansprofiler i Hälsingland. Detta följdes senare av tre stora konstböcker (Lim-Johan, Olle Nordberg och Johnny Mattsson) och en mängd konstnärsporträtt. Bl.a. om spelmannen Jon Erik Öst.

Hans Lidmans böcker höll en mycket hög kvalitet både litterärt och tekniskt. Det medförde att han oftast fick mycket fin kritik för sina böcker. Eftersom han tangerade flera olika grenar i sitt skrivande blev ibland recensenterna något förvirrade. Hans Lidmans vackra språk, förmågan att verkligen kunna berätta en historia och mycket faktakunskap är dock genomgående i alla hans böcker.

Tillbaka